Ardrekistan
Ardrekistan är ett för Sverige unikt, mycket vackert och välbevarat monument av sandsten från tiden för övergången till kristendomen omkring år 1100. Dess blandning av hedniska motiv, runinskriftens kors och kristna bön samt dess troliga placering inne i Ardres första kyrka som ett minnesmärke över kvinnan Ailikn, ger en detaljerad inblick i Gotlands kristnande. Ailikn (’alltid god’) kan ha varit en av initiativtagarna till byggandet av Ardres första kyrka.
Ardrekistan är, trots olikheter i form och utförande, en gotländsk motsvarighet till de tidigkristna gravmonument som finns på fastlandet, särskilt i Östergötland, och dateras till ca 1000-1130. Dessa kallas även för Eskilstunakistor efter den första som hittades 1912 i Eskilstuna. Eskilstunakistorna skapades med inspiration från den anglosaxiska traditionen och består av fem stycken ornerade stenhällar; två sidohällar, två gavelhällar och en lockhäll. Ardrekistan saknar lockhäll. Eskilstunakistan placerades ovanpå graven.
Kistdelarna hittades år 1900 under det dåvarande kyrkgolvet i samband med renoveringsarbete.
De två långsidorna, även kallade sidohällar, är nästan fullständigt bevarade. De är 62 cm höga och 82 cm breda. Kortsidorna, även kallade gavelhällar, är fragmentariska. De är 72 cm höga och 50-55 cm breda. Delarnas tjocklek varierar mellan 3 och 6 cm. Samtliga bevarade delar är rikt ornerade med reliefhuggna motiv av scener i vilka människor och människoliknande gestalter agerar tillsammans med mer eller mindre naturtrogna djuravbildningar. Alla fyra hällar har runristade kantbårder. Pigmentrester av mönja avslöjar att stenkistan varit färglagd i rött i dess nedsänkta partier. Färgresterna samt frånvaron av vittring tyder på att kistan har varit placerad inne i kyrkan.
Foten på Ardrekistans ena gavelhäll är betydligt högre än sidohällarnas fotdelar, vilket kan tyda på att att gavelhällarnas fotdelar varit nedsatta i den äldsta kyrkans jordgolv för att ge fäste åt kistan. Hålen i sidohällarnas överdelar tyder på att stänger varit monterade för att skapa nödvändig stabilitet i kistan.
Kistan är för liten för att rymma en människokropp. Kristendomen krävde jordbegravning. En möjlig förklaring till denna diskrepans är att Ailikns släkt delvis ville behålla sina gamla begravningsriter trots att de blivit kristna. Detta innebar i så fall att Ailikn brändes och resterna lades i kistan, vilket förutsätter ett icke bevarat lock. Frånvaron av lock antyder att Ardrekistan varit ett ”tomt” gravmonument, där Ailikn kan ha begravts under Ardrekistan.
Se hur kistan såg ut
Originalet förvaras idag på Historiska museet i Stockholm, men ett projekt har också gjort att kistan kunnat återges i form av en 3D‑tryckt kopia som finns i Ardre.
Alikins historia
Ardrekistan och dvärgstenen G113 ger en unik inblick i en gotländsk familj på slutet av 1000-talet. Ailikn var gift med Liknat. Deras söner Ottar, Gairvat och Aivat reste dvärgstenen G113 över fadern Liknat, ”en rask man”. De fyra korsen som inleder och avslutar runinskriften visar att Liknat var kristen. Människofiguren på framsidan skulle kunna vara Oden som håller upp sin guldring Draupner. Var nionde natt ”dröp” åtta nya guldringar ned från Draupner. Dvärgstenen har förmodligen stått utomhus, kanske under korsets takdropp vilket var den förnämaste platsen på kyrkogården.
Ardrekistan är även den uppförd av Ailikns söner. Runinskriften nämner även sönernas syster Liknvi. Eftersom Liknat inte nämns dog han före Ailikn. Ailikn begravdes antagligen under kistan i slutet av 1000-talet.
Ardrekistan har varit placerad inne i Ardres första kyrka, vilken förmodligen var en stavkyrka med jordgolv. Kombinationen av hednisk ornamentik och kristna symboler i runinskrifterna visar på den kulturella övergången hedniskt – kristet. När Ardres andra kyrka byggdes, kanske 1166, placerades Ardrekistan och dvärgstenarna direkt på mullen enligt en tydlig plan och med överdelen, ”huvudet”, mot öster vilket symboliserar icke-kristna människor. Kristen begravningssed är med huvudet mot väster. Ardrekistan låg på den södra, manliga sidan av kyrkan och med en del mot koret. Liknats dvärgsten låg på den norra, kvinnliga sidan av kyrkan.
Tolkningen är att Ailikn var huvudgrundare av Ardres första kyrka omkring år 1080. Ardrekistan och dvärgstenen visar på deras nyvunna kristna tro. Den vikingatida ornamentiken innebär att de färdas både efter gammal sed och med kristet stöd till sina mål.
Ur Eva Sjöstrands bok, under bönen ”Gud och Guds moder vare nådig denna kvinna”
män som slåss och strider
svärd och mjödhorn höjt i högsta hugg
slingrande drakar, åttafotad häst
så denna kristna bön ”var henne nådig!”
Ailikns vagn berättar att flera trossatser
för en tid levde sida vid sida
akt av tolerans, sedvanerätt
För var fick välja sin av Freja, Tor eller Oden
Så van var guten att respektera grannens gudar
att han knappast höjde ögonbrynen
när de kristna kom med ännu en
Men att överge de gamla?
Det må ha frestat på att ta till sig nya tankar
värst att inte få gravlägga sina döda på ättens hög
Upptäckten
Kistans olika delar återfanns år 1900 utplacerade under dåvarande kyrkogolvet direkt på svart mull. Den finlandssvenske språkforskaren Hugo Pipping beskrev upptäckten i detalj 1902. Den största stenen är Völundsstenen från 800-talet (finns numera på Historiska muséet i Stockholm, kopia finns vid bygdegården). Ardrekistan är stenarna som i texterna benämns I, II, V och VI. Pipping insåg inte att dessa fyra stenar hörde ihop. III, IV och VII är tre dvärgstenar.
Enbart stenarna VII och Völundsstenen är slitna, dvs. de har förmodligen legat som golvhällar under någon tid.
Enligt Roosval (1963:803ff) bör nuvarande kyrka vara den tredje på samma plats. Den första kyrkan bör ha varit en träkyrka med cirka 3 meters bredd, där Ardrekistan förmodligen varit placerad direkt på dess jordgolv.
Omständigheterna kring fyndet tyder på att stenarna pietetsfullt lagts ned i en bestämd ordning under kyrkgolvet, med huvudändarna mot öster, när Ardres andra kyrka byggdes. I mitten låg den stora bildstenen som bör ha stått på ett gravfält i närheten. Alla stenar var placerade innanför den andra kyrkans grundmurar. Enligt Strelow invigdes Ardre kyrka 1166. Detta stämmer konsthistoriskt med kyrkans tillkomsthistoria. Nuvarande kyrka uppfördes i tre etapper under 1200-talet (Roosval 1963:781-783). Den äldsta träkyrkan uppfördes gissningsvis cirka 1100, vilket stämmer väl med Ardrekistans datering.
Enligt Ardreboar (Tingström 2008:210): ”Då petsarvebonden Olsson kom upp till kyrkan skulle 2 arbetare till att slå sönder stenen till fyllning. Han lyckades dock rädda den till eftervärlden.”
Pippings beskrivning 1902 av fynden, utelämnad text markerad med ….:
”Under en vistelse i Visby sommaren 1900, mottog jag den 23 juni af kand. O. W. Wennersten ett bref med underrättelse om att ett runfynd gjorts vid reparation af Ardre kyrka. …. Redan den 25 juni reste jag ned till Ardre och uppsökte till en början socknens dåvarande vice-pastor, numera kyrkoherden i Hejnum herr K. P. Kristiansson. Herr Kristiansson underrättade mig om att en stor bildsten utan runor blivit funnen och tillvaratagits, samt att äfven runstenar upptäckts under kyrkgolfvet. Dessa senare var dock svåråtkomliga, emedan kyrkans inre belamrats med byggnadsställningar. Emellertid begaf jag mig till kyrkan. Den stora bildstenen var utburen på kyrkogården, och anstalter voro vidtagna för dess aftecknande. Inne i kyrkan fann jag golfvet aflyftadt och bara mullen synlig öfverallt där den ej täcktes af ställningar, som voro resta mot väggar och tak. I midten av kyrkan fanns en stor grop, angifvande den plats där bildstenen legat. Invid gropen låg framgräfdt ett runstensfragment, vänstra halfvan af runstenen n:o V. Af stenen n:o III, som låg norr om gropen med sidan a (den ornamenterade sidan) vänd uppåt och halfrunden mot öster, syntes endast en del. Resten var täckt af jord, och på mullen midt öfver stenen hvilade spetsen af en upprättstående stock, hörande till byggnadsställningarna. Medan jag var sysselsatt med att borsta stenarna och underkasta inskrifterna en förberedande granskning, infann sig i kyrkan en gårdshusbonde från trakten. Då han såg mitt intresse för stenarna, hade han vänligheten att anskaffa redskap för att stötta den nyssnämnda stocken och gräfva fram den begrafna stenen. Kort därefter komma äfven kyrkoherden Kristiansson och socknens skollärare herr Engström tillstädes. Under loppet af en kort förmiddagsstund framdrogs nu, utom den tidigare nämnda stenen III (klufven i två delar), de två fragment, som sammantagna bilda högra halfvan af stenen V, två bitar som bilda stenen VI, två samhöriga bitar af den illa stympade stenen II, fragmentet I a samt stenen VII, hvilken, ehuru delad i fyra bitar, är komplett så när som på en del af fotstycket.
Fruktan för att byggnadsställningarna skulle rasa hindrade oss från att fortsätta våra letningar. De hade inskränkts till ett rätt obetydligt område i kyrkans midt. ….
Vid fortsatt granskning funno vi, att icke färre än tre af stenarna varit delvis betäckta med rödfärg, näml. V, VI och I a (om I b, som då ännu ej hittats, se nedan). Färgämnet hittades dels i de rännor som bilda runstafvarna, dels på bottenfälten till ornamenten. Stenarna i fråga äro arbetade enligt en metod, som synes hafva blifvit uttänkt just med hänsyn till färgningen. Figurerna på midtpartiet äro utförda i relief, runorna åter äro inhuggna i den upphöjda rand, som begränsar midtpartiets bottenfält, och ligga i samma plan som detta fält, från hvilket de löpa ut som vikar från ett haf. Runstafvarna löpa ingenstädes ända ut till kanten av stenen. Således, om man lägger stenen vågrätt och häller en röd vätska öfver densamma, samlar sig vätskan i fördjupningarna, och därvid komma runorna att framträda röda mot en bakgrund af stenens naturliga färg, medan figurerna visa sig i naturfärg mot röd bakgrund. ….
Riksantikvarien H. Hildebrand har låtit afskrapa en bit färgämne och undersöka ämnet på kemisk väg. Färgen visade sig vara mönja.
På stenarna V och VI iakttogo kand. Wennersten och jag den egendomliga anordningen, att borrhål gående tvärs genom stenen varit anbragda i båda öfre hörnen. ….
(sedan byggnadsställningarna tagits ned 18 oktober) Omedelbart därpå anställdes gräfningar och letningar, i hvilka utom kand. Wennersten och jag äfven skolläraren Engström och några medlemmar af kyrkorådet togo del. Resultatet blef, att kand. Wennersten anträffade fragmentet I b och patron Olsson i Petsarfve stenen IV. ….
Fragmentet I b låg vid midten af muren c, så tätt intill densamma, att märke efter stenen ännu efter dess avlägsnande syntes på muren.”
Kiststenar
Ardrekistans olika delar kallas normalt för kiststenar. De har oftast behandlats relativt styvmoderligt av forskningen
och det råder inte full konsensus om funktionen.
Lindqvist (1964:90ff) listar 29 bildstenar med kistform som han tolkar som offeraltare.
Stenqvist (2014a:6-8, 13-15) anser att dessa bildstenar inte har varit delar av en kista utan varit fristående och kallar dem för små vågformade bildstenar.
Ardrekistans sammanhängande runinskrift, enhetlig ristningsteknik och flera konstruktionsdetaljer talar dock tydligt för att åtminstone Ardrekistans olika delar ursprungligen varit monterad i en kistform.
Enligt Källström 2012:123 är däremot G266 (Stenkyrka) ristad med kortkvistrunor,
dvs. betydligt äldre än Ardrekistan.
Likheter i ristningsteknik och ornamentik finns mellan Gotlands dvärgstenar, exempelvis de som
hittades i Ardre, och de öländska gravmonumenten (Ljung 2016a:159-160,169).
Runstenarna från Resmo, speciellt Öland 4, företer flera likheter med Ardrekistan.
Dvärgstenar
Dvärgstenarna, samtliga av sandsten, saknar mestadels kristna symboler och deras ornamentik har tydliga likheter med de stora bildstenarna.
Dvärgstenarna dateras till mitten/slutet av 1000-talet. Förmodligen är de någorlunda samtida eftersom två av dem är mycket lika i utförandet. De beskrivs utförligt i Sveriges runinskrifter som G111-113, där G står för Gotland (sri_gotland_b11_d01_text_3_85-137).
Dvärgstenarna finns numera hos Historiska Muséet i Stockholm.
Bilder och ornamentik
Runexperten Magnus Källström skrev 2022 följande i en artikel i Populär Arkeologi: ”Ardrekistan har tillkommit på initiativ av Liknats söner till minne av deras mor Ailikn, vars namn betyder ’alltid god’.
På de tyvärr fragmentariska kortsidorna avbildas en våldsam strid, där man bland annat ser ett koltklätt barn ligga framstupa på marken samtidigt som en annan liggande figur får ett spjut i magen. På den motstående kortsidan avbildas en något större pojke som får en kraftig knuff av en skrikande yxbärande man med uppspärrade ögon, som samtidigt trampar på en man strax nedan, som dignar under bördan. Detta kan inte beskrivas som något annat än en ren massaker.
Längst ned på den första sidan (egen notering: gavelhäll I) avbildas Oden på sin åttafotade häst Sleipner. Det troligaste är att det som avbildas är Ragnarök eller en av de brödrastrider som enligt Valans spådom föregår den sista striden och världens undergång. Samtidigt är kistan inte något hedniskt monument, utan inskriften ser ut att ha innehållit en kristen bön med förhoppningen att Gud och Guds moder ska vara nådiga mot Ailikn och de som lät göra monumentet.
Frågan är vad som egentligen sker på kistans bägge långsidor. På den ena sidan ser man två runormar, med långa dubbla tungor, som hålls samman av något som först ser ut som en bandknut, men som vid närmare betraktande visar sig vara en kvinna med nedböjt huvud, som håller om de båda ormarnas halsar. Ovanför henne avbildas en liten springande man med svärd i bältet som verkar tömma ett litet dryckeshorn i flykten. Den andra långsidan domineras av två stora motställda fyrfotadjur, som biter över sina egna halsar och omges av ett virrvarr av mindre ormar. Längst ned ligger en man som troligen har fallit omkull i kampen mot dessa, men som ännu kämpar även om det kan se ut som om han ligger lite lojt tillbakalutad. En annan man står ännu rakryggad och försvarar ett litet koltbarn som han bär på axeln mot de attackerande småormarna.
Detta måste väl vara en framställning av kampen mot de onda makterna, som med gemensamma krafter bekämpas och fjättras, där framtiden tillhör det lilla barnet.”
Den omkullfallna mannen har tolkats som hjälten i ormgropen, Gunnar i Völsungasagan.
Hultgård har några från Källström avvikande bildtolkningar (Hultgård 2017:175-180).
Mannen med koltbarnet på axeln har tolkats som Kristoffer som bär Kristus (Thunmark-Nylén 1990).
Ardrekistan domineras av en starkt stiliserad djurornamentik i den s.k. Urnes-stilen (efter stavkyrkan Urnes i västra Norge). Karakteristiskt för stilen är det ”stora djuret”, som avbildas med mycket långa och smala extremiteter, lång hals och smäckert huvud. Andra drag är en tydlig asymmetri, en växelverkan mellan breda och smala linjer, långa, smala motiv och en jämn och gradvis smalare linjeföring. Stilen innefattar också flätmönster med smala S- eller åttaformade bandslingor. Stilen i sin helhet brukar uppfattas som luftig, spänstig och elegant. Ardrekistans sidohäll VI är ett utsökt exempel på avancerad djurornamentik, som initialt ger ett nästan förvirrat intryck, men närmare studium visar på bestämda regler i dess uppbyggnad. Urnes-stilen utgör den sista höjdpunkten i denna hedniska nordiska ornamentik, med tydliga engelska kontakter. Runinskriften på bildsten från Hogrän visar att på Gotland kallades ”drakslingorna” för ormödlor (ormaluR).
Ornamentet som håller samman ormödleslingorna kallas för iriskt koppel. ”Kopplet” kan se ut på många olika sätt men den sammanhållande delen är alltid utformad som en kringla. Namnet ”iriskt” är förmodligen vilseledande då det även kan ha ett östligt ursprung (Nylén 1979:80-81).
Sidohäll V har två iriska koppel i mitten på hällen. Det nedre kopplet är utformat som en kvinna med särk och två fötter. Mellan kopplena finns en mansgestalt med dryckeshorn och svärdfäste samt eventuellt en upp- och nervänd halvsittande mansgestalt hållande en dolk.
Ardrekistan kan någorlunda säkert dateras till slutet av 1000-talet tack vare ornamentiken. Ardrekistan tillhör enligt Gräslund (1991,2006) Urnesstilens period 4 (1060-1100) och/eller period 5 (1080-1130).
Runinskriften
I Norden användes cirka 800-1200 två varianter av runor:
- långkvistrunor (normalrunor eller danska runor)
- kortkvistrunor (svensk–norska runor)
Stungna runor, där prick sätts i runan, började användas cirka år 1000 för att utöka antal tecken.
Runinskriften är gjord med långkvistrunor, med stungna runor för e och y. Inskriften tycks inte ha något samband med bilder och ornamentik.
Runinskriften startar nere till vänster på sidohäll V, fortsätter på gavelhäll I, sidohäll VI och slutar på den försvunna underkanten av gavelhäll II.
(: är skiljetecken, (X runor) antal försvunna runor).
sidohäll V : syniR : liknatar (3 runor) arua : merki : kut : ebtir : ailikni : kunu : koþa : moþur :
gavelhäll I (24 runor) s :auk : kiaRuataR : auk : liknuiaR :
sidohäll VI : kuþa(18 runor)n : heni : auk : kieruantum : merki : m(9 runor)ua : aR : men : sin :
gavelhäll II (XX runor) R : i : karþum : aR : uaR : uiue meR : : h (XX runor)
Translittererat lyder inskriptionen (kursiv text = förmodad text för försvunna runor).
Liknats söner (lät göra) ett gott minnesmärke efter Ailikn, en god kvinna, moder (till Aivat och Ottar). Gairvat och Liknvi.
Gud (och Guds moder vare nådig) mot henne och mot dem som göra minnesvården, (den största) som man kan se (. Hon var enda dotter till Aibjörn) i Garda, som var med Vive …
Förmodligen har runinskriften fortsatt på den nedre kanten av gavelhäll II, eventuellt med en beskrivning av Aibjörns bragder i österled tillsammans med Vive.
”god” är ett vanligt omdömesord i runinskrifter, kan närmast översättas med ”duglig.
Ardrekistan beskrivs utförligt i Sveriges runinskrifter som G114, där G står för Gotland (sri_gotland_b11_d01_text_3_85-137).
Personnamn
Ardreinskrifternas namn är för oss mycket främmande: Ailikn, Gairvat, Liknat, Rodtjaud och Liknvi. Dessa namn var typiska namn på Gotland under vikingatid och tidig medeltid. Rodtjaud (”berömd person”) var det vanligaste kvinnonamnet under tidig medeltid men är inte känt utanför Gotland.
Personnamn på runinskrifter från Gotland är mycket avvikande från övriga Norden. De i Norden vanligaste kvinno- (Tora, Åsa) respektive mansnamnen (Sven, Björn, Torsten) är okända bland Gotlands 115 personnamn (varav 14-15 är kvinnonamn). Nästan samtliga gotländska namn är sammansatta, ex. Hróð-þiúð (Rodtjaud).
| Lista över antal belägg för de vanligaste för- och efterleden på Gotland: | |||
|---|---|---|---|
|
GæiR- |
”spjut” |
9 |
|
|
Hróð- |
”beröm” |
14 |
(ex. HróðulfR, numera Rolf) |
|
-hvatr |
”snabb, djärv, manlig” |
7 |
|
|
Líkn-, -líkn |
”godhet, nåd, tröst” |
5 |
|
|
Þiúð-, -þiúð |
”folk” (Svitjod) |
1 |
nutida ord: tyda, tysk |
|
Vi-, -vi |
”helig” |
5 |
endast i kvinnonamn |
|
Æi- |
”alltid/ensam” |
6 |
Ailikn: ”alltid god / ensam tröst” |
Kristnandet
Forskningens ståndpunkt är att kristnandet genomfördes på norra Gotland med början på tidigt 1000-tal medan det genomfördes många årtionden senare på södra Gotland, eventuellt först cirka 1150.
Ardrekistans relativt sena datering samt Gutalagens avsnitt om blot styrker detta: ”Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar.”
Gutalagen tycks vara omnämnd redan 1216 i ett biskopsbrev (SDHK 350). Att den innehåller ett förbud mot blot tyder på att kristnandet ännu inte var helt genomfört.
Ljung (2020:174-177) diskuterar den på Gotland långvariga och delvis komplexa kristnandeprocessen. Ardrekistan är ett utsökt exempel på denna synkretism, dvs. blandning av hedniska och kristna begravningsseder.
Forskare har länge diskuterat om kristnandet även har skett från öster genom de omfattande gotländska kontakterna med nuvarande Ryssland. Någon rysk-bysantinsk mission från öster finns inte belagd, trots tydliga konstnärliga influenser exempelvis i Garda kyrka. Däremot tycks inflytandet från öst varit betydande under 1100-talet. Enligt Vasilyeva (2009:108): ”Den tidigare etappen tillhör den första hälften av 1100-talet och karakteriseras av de lokala konstnärernas tolkning och imitation av rysk-bysantinska tendenser. Den senare etappen infaller under andra halvan av seklet då rysk-bysantinska traditioner grund- läggs på ön och då anses så betydande att man till och med kallar in mästare från öst, verkliga representanter för den rysk-bysantinska kulturen.”
Sammanfattning
Ardrekistans intressanta och ibland unika egenskaper:
- Gjord av sandsten (ytterst få bild- och runstenar i övrigt är gjorda av sandsten).
- Mycket välbevarad och vacker tidigmedeltida bildstenskista.
- Stenqvist har i 2014b katalogiserat 38 förmodade kiststenar. De flesta är mycket fragmentariska och enbart de med runor tycks kunna vara någorlunda jämnåldriga med Ardrekistan: (bilder, se ovan) G57 (Hemse, av sandsten), G141 (Halla), G181 (Sanda). Den bevarade ornamentiken är dock klart annorlunda än på Ardrekistan. Intressant nog har en kiststen med spår av runor men i övrigt blind anträffats vid Ardre kyrkas granngård Petsarve (G114b).
- Ardrekistan och dvärgstenarna är förmodligen de äldsta runstenar med danska (långkvist-)runor, som finns bevarade på Gotland, och samtidigt även den äldsta gruppen av minnesvårdar från kristen tid.
- Ardrekistan saknar kristna symboler och ornamentiken har tydliga drag från de yngre ”hedniska” bildstenarna, ex. drakar (ormödlor) och väpnade män. Oden ridande på Sleipner är den enda kända avbildningen av ryttare på kiststenar.
- Kristna element är de små korsen på G113 som inleder och avslutar runinskriften samt bönen på Ardrekistan (G114).
- Ardrekistan och dvärgstenarna visar på den kulturella övergången hedniskt – kristet inom ett unikt snävt tidsspann, förmodligen ca 1050-1100.
- Ardrekistan och dvärgstenarna var placerade med en tydlig plan och med överdelen, ”huvudet”, mot öster, kanske för att symbolisera icke-kristna förstenade människor.
- Delarna av Ailikns kista låg i södra delen av kyrkan. Dvärgstenen G113 (1, III), rest över Ailikns make Liknat, låg mot norr. Kyrkans nordsidan är kvinnlig och sydsidan manlig enligt medeltidens tro (Ljung 2020:174). Därför låg både G113 och Ardrekistan, på ”fel” sida. Dessutom låg en liten del av Ardrekistan separat placerad mot koret.
- Stenarna placerades förmodligen under kyrkogolvet när Ardres andra kyrka byggdes cirka 1150-1200, enligt Strelow 1166.
- Ardrekistan och dvärgstenen G113 är uppförda av de tre sönerna till Liknat och Ailikn.
Ardrekistan kan vara uppförd över grundarna av Ardres första kyrka, kvinnan Ailikn och hennes familj.
- Kiststenar antas vara resta för kvinnor och formen förmodas utgöra en symbolisk representation för hur kvinnor enligt hedniska föreställningar färdades i vagn till dödsriket (Snaedal 2004:59f).
Enligt Hardy (2016:23-24):
”Gun Westholm skriver om övergången mellan asatro och kristendom. Hon menar att ingenting tyder på dramatiska händelser i samband med övergången till kristendom. Tvärtom antyder gravgåvor och skattnedläggningar att hedningar och kristna levde fredligt sida vid sida. Trots att Gutalagen vill låta påskina ett unisont kristnande och enande i syfte att visa på sin styrka som bonderepublik, så visar det arkeologiska materialet snarare på att uttryck för den gamla religionen inte försvann i brådrasket. Tron på, och rädslan för de gamla asagudarna levde kvar i folktro och sedvänjor. Detta kan vara ett skäl till att så många silverskatter inte blev upptagna under tidig kristen tid, eftersom någon äldre släkting kan ha avsett att använda det undanlagda silvret i Valhall (Westholm 2004: 55). Detta skulle kunna stärka tesen i denna uppsats att de tidigkristna kyrkobyggarna ofta kunde känna till sina förfäder och sitt förflutna, och att man såg på dessa med aktning och vördnad.”
Det finns en intressant skillnad mellan södra och norra Gotland enligt Källström 2012:121. De i Sverige yngre långkvistrunorna finns enbart på södra Gotland, med Ardre och Sanda som nordligaste socknar. Medan de äldre kortkvistrunorna finns enbart på norra Gotland, med Alskog och Sanda som sydligaste socknar.
Holmqvist (1977:214ff) beskriver den zoomorfa ornamentikens utveckling på följande sätt:
”Ifrån att ha följt sin egen klassiska linjelek får vi nu uppleva att entrelacen och växtrankan på germanskt håll fylls av ett nytt, vitalt inslag med en högst säregen effekt.Rankans vindruvsklasar eller akantusblad ersätts av bitande djurhuvuden, rankspiraler och blad blir djurben och nacktofsar, bandslingornas nätverk utmynnar i djurhuvuden eller förvandlas helt och hållet till sammanslingrade ormar o. s. v. Denna typ av zoomorfisering är utomordentligt sällsynt utanför germanskt område, men den finns, vilket jag haft tillfälle att skildra i ett tidigare arbete. (Holmqvist 1942, s. 175 ff.)
Vi kan iaktta denna zoomorfisering inte bara i de nordiska länderna utan även i detlangobardiska Italien, i Frankrike, Schweiz, Tyskland och det anglosaxiska England.Det är en rytm och rörelse, en spänstighet och ett liv i denna konst, som helt och hålletsaknas hos de klassiska förlagorna, men frågan är var det hela började.
Som redan nämnts uppträder nämligen denna nya konststil, Salins Stil II, såväl hosgermanerna på kontinenten som i England och i de nordiska länderna.På samma sätt som när det gäller den äldre stilepoken ville man gärna ge ett visst företräde för de nordiska länderna, kanske framför allt därför att den nya stilen där fick en så fulländat skön utformning. Men vid ett mera inträngande studium kan man inte medframgång hävda en nordisk prioritet. Lättare skulle man då kunna ge det anglo-saxiska England försteget. Där har man nämligen en lång rad av mellanformer, som knyter samman den äldre stilen med den nya.
Jag tänker på de engelska illuminerade handskrifterna från 900-talet och 1000-talet, och jag tänker särskilt på deras initialornamentik. Det rör sig här om ett utomordentligt rikt och omfattande material, som — så vitt jag vet — ytterst få forskare haft tillfälle att närmare studera. Där finner man i överflödande rika variationer prov på den ”spontanitet”, som Lennart Karlsson tillskriver de nordiska runstensmästerna. (Kendrick 1949, Holmqvist 1963, Wormald 1945, s. 107 ff.)
Vid ett mera inträngande studium av 900-talets resp. 1000-talets konst på de Brittiska öarna och i de nordiska länderna tvingas man att vad växtornamentiken beträffar göra följande konstateranden:
- I de nordiska länderna förekommer ingen växtornamentik under 900-talet
- Under 1000-talet börjar i de nordiska länderna en typ av växtornamentik att uppträda, som har uppenbara anknytningar till den Brittiska övärlden
Men de engelska handskrifternas initialer tecknades och målades av skrivare, som i konstfulla slingor och meningsfulla zoomorfa och vegetabila detaljer ville skapa eftertryck åt de heliga texterna.
— Hur många sådana handskrifter tog de hedniska nordborna med sig hem vid färderna i Västerled?
Jag kallar därför runstenarnas stil för den kalligrafiska stilen, tänkt för pergament men ristad i sten.
Ligger det inte dessutom något särskilt betecknande i detta, att våra äldsta skriftliga källor, runstenarna, skapats under intryck av de äldsta skriftliga dokument, som över huvud taget fann vägen till vårt land?”
Press
Ardrekistan har omskrivits i:
Referenser
Digitalt tillgängliga referenser är samlade i
https://www.dropbox.com/sh/4nthvw0cwkk6kv0/AADbttv3fw6eUAwnbXC2JJlXa?dl=0
Gotlands Runinskrifter 1962: https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/digitala-sveriges-runinskrifter-publicerade-volymer/#gotlands-runinskrifter-del-1-sri-band-11-1962
sri_gotland_b11_d01_text_3_85-137
sri_gotland_b12_d02_text_2_160-191
Gräslund, Anne-Sofie 1991: Runstenar – om ornamentik och datering
Gräslund, Anne-Sofie 2006: Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds
Hardy, Jeremy 2016: Återbruket av bildstenar i romanska kyrkor på Gotland
Holmqvist, Wilhelm 1977: Forntid – medeltid i Fornvännen 1977(72), s. 213-225
Hultgård, Anders 2017: Midgård brinner Ragnarök i religionshistorisk belysning
Kitzler Åhfeldt, Laila 2009: Keltiskt eller kontinentalt? Om mallanvändning på Gotlands bildstenar. I ”Spaden och pennan”.
Källström, Magnus 2004: Mästare och minnesmärken
Källström, Magnus 2012: Gotländska bildstenar som källor för runologi och nordiska språk
Lindqvist, Sune 1933: Gotlands Bildstenar
Lindqvist, Sune 1941: Gotlands Bildsteine I-II
Lindqvist, Sune 1964: Forngutniska altaren och därtill knutna studier
Ljung, Cecilia 2016a: Under runristad häll
Ljung, Cecilia 2016b: Under runristad häll, katalog
Ljung, Cecilia 2020: Regional diversity and religious change – Late Viking Age burial and commemoration on Öland and Gotland
Nylén, Erik & Lamm, Jan Peder 1978: Bildstenar
Pipping, Hugo 1901: Om runinskrifterna på de nyfunna Ardrestenarna
Roosval, Johnny & Lagerlöf, Erland 1963: Kyrkor på Gotland Östergarn, Gammelgarn, Ardre samt Gunfiauns kapell
Sjöstrand, Eva & Nilsson, Anne 2007: En gotländsk Edda
Snaedal, Thorgunn 2004: Ailikns vagn och Odens kämpar. Om Ardremonumentens bildvärld. I ”Gotland Vikingaön”.
Stenqvist, Elin 2014a: Små vågformade bildstenar: lika men ändå så olika
Stenqvist, Elin 2014b: Små vågformade bildstenar: katalog
Thunmark-Nylén, Lena 1990-91: Vikingatid eller medeltid?
Tingström, Göte 2008: Ardreboar
Vasilyeva, Svetlana 2009: Bysantinska traditioner i Gotlands konst under 1100-talet
Westholm, Gun 2004: Att välja himmel. I ”Gotland Vikingaön”.
Ett svar